Jag gör som hon säger och lägger håret åt sidan med hon tar på halsbandet. Halsbandet jag köpte till Alice på hennes födelsedag. 3 dagar innan olyckan.

---------------

Mamma och jag sitter och myser i soffan min mobil plötsligt ringer. Jag ser att det är Niall som ringer och svarar direkt.

"Hej!" säger jag och går in på mitt rum.

"Hej!" svarar Niall. "Jag undrar bara om du ville ses någon gång?"

"Klar jag vill!" svarar jag glatt. "När?"

"Typ kl 5?"

"Visst!"

Vi pratar ett tag till innan jag går tillbaka till mamma i soffan.

Några timmar senare öppnar jag dörren till ett café och ser mig omkring efter Niall. Tillslut ser jag honom och går och sätter mig.

"Hej!" säger jag och ler.

"Hej!" säger han och ser allvarligt på mig.

Jag kollar oroligt på honom.

"Vad har hänt?" frågar jag.

Nialls perspektiv-----------------------------------------------------------------

Jag kollar på henne, vet inte riktigt hur jag ska säga det.

"Jag måste berätta en sak," säger jag försiktigt.

Nellie tittar på mig och väntar på en fortsättning.

"Vi ska åka på en turné snart.." Jag kollar ner i bordet.

"När?" frågar Nellie.

"Om två veckor."

"Hur länge?"

Jag kollar på henne och tar ett andetag.

"Ett halvår.."

Nellies perspektiv---------------------------------------------------------------

Ett halvår. Sex månader utan Niall! Hur ska jag klara det?

"Vad kul," ljuger jag och låtsas vara glad, det här är ju hans dröm!

Niall tittar förvånat på mig, troligtvis inte det reaktion hon väntat sig. Jag förstår honom, om jag skulle berätta för honom att jag skulle åka bort i ett halvår och han blev glad skulle jag nog också bli förvånad.

"Tycker du?" frågar han och är fortfarande förvånad.

"Ja, alltså för dig!" säger jag och försöker låta glad, men kan inte låtsas länge till. "Fast jag kommer sakna dig otroligt mycket!"

Några timmar senare står jag och Niall på trappan utanför mitt hus. Vi står och tittar på varandra en lång stund.

"Jag kommer sakna dig!" säger jag.

"Men vi åker ju inte förns om två veckor!" säger han förvirrat.

"Jag vet, men jag menar tills jag får träffa dig nästa gång!" Jag ler mot honom.

"Jag kommer sakna dig med," säger han och kysser mig, länge.

Vi blir avbrutna av en stark lampa och lyser rakt mot oss. Jag sätter handen för ögonen för att se bättre.

--

Förlåt för att jag inte skrivit på jätte, jättelänge!! Men har haft lite ont om tid.. Jag ska försöka skriva en längre del om inte allt för lång tid och jag ska bli bättre på att uppdatera..!

Vi går ut i hallen och dom tar på sej jacka och skor. Vi säger hejdå innan dom öppnar dörren och går.

------------------
Det har gått snart 2 månader sen jag kom hem igen. Jag har chattat med Niall via datorn eftersom jag fortfarande inte fått tillbaka min mobil. Jag har inte varit i skolan på jättelänge, men jag skulle aldrig kunna gå tillbaka dit nu! För vad skulle alla säga? Jag skulle inte ha några kompisar som undrat vart jag varit eftersom jag inte hade några kompisar. Thea va min första kompis på typ 2 år! Skulle jag gå tillbaka dit skulle jag bli ännu mer mobbad än vad jag redan va!

"Nellie!" ropar mamma nerifrån. "Nellie! Kom ner, jag har en överraskning!"

Måste gå, mamma ropar.. skriver jag till Niall.

Okej, ses någon annan gång då <3 skriver han tillbaka.

Jag loggar ut och går ner.

"Vad?" säger jag lite halvsurt.

"Vi ska flytta!" säger mamma glatt och jag bara stirrar på henne.

"Va!?" säger jag förvånat.

"Vi ska flytta! Jag har hittat ett jättefint hus i.." börjar hon men jag avbryter.

"Jag hörde vad du sa! Men varför har du inte sagt nått? Tänk på mig ibland också, jag kanske inte vill flytta!" säger jag surt och springer tillbaka upp på mitt rum.

"Nellie!" hör jag mamma ropa bakom mig men jag bryr mej inte.

Tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag kastar mig på sängen och en tår letar sig ner för min kind. Jag drar täcket över huvudet och sen forsar tårarna ner för kinderna. Jag ligger där under täcket väldigt länge innan det knackar på dörren.

"Nellie?" hör jag mamma fråga försiktigt.

Det är något i hennes röst.

"Nellie.." Det är mamma som säger. Jag sitter instängd på mitt rum och lyssnar på musik. "Jag måste säga en sak.." Jag hör på hennes röst att det är viktigt, jag hör hur hon håller in tårarna. Jag vänder mej om och ser in i hennes blanka ögon. Hon ger ifrån sej några snyftningar innan hon tar ett djupt andetag och säger det. "Alice och pappa..." börjar hon och tårarna börjar rinna. Jag tittar på henne igen. Hoppas att det inte är så illa som jag tror. "Dom.. Är.." hon kan bara inte säga det. Även fast jag igentligen vet vad hon ska säga väntar jag tills hon sagt det bara för att vara säker, för det kan inte ha hänt! "Dom Va.. Med i en.. B-bilolycka.. och d-do..." Längre kom hon aldrig. Tårarna forsar ner och hon snyftar hela tiden. Jag bara sitter där på min stol och vet inte vad jag ska göra. Det kan inte va sant! Det får det inte!

"Får jag komma in?" det är verkligen mammas röst, den röst hon hade innan allt hände..

 Jag funderar en stund på vad jag ska svara men svarar aldrig. Jag hör hur hon öppnar dörren. Hon kommer närmare och sätter sig på sängen. Hon lägger handen på mitt ben och säger:
"Förlåt.. Förlåt för att jag va så taskig! Jag kunde bara inte acceptera det som hänt."

"Kan du det nu då?" frågar jag och drar bort täcket. Tårarna har slutat rinna men ögonen är fortfarande blanka.

"Nej.. Men jag har lärt mej att hantera det bättre." säger hon och ger mej en kram. En sån kram som jag har saknat så mycket!

Efter en lång kram tar mamma ut något ur en ficka och räker det till mej. Min mobil!

"Taack!" säger och ger henne en kram till.

"Varsågod! Men jag har en sak till som jag tycker du ska ha.." säger hon och tar ut något ur en annan ficka. Hon räker det till mig. Jag ser länge på det.

"Nej, jag kan inte!" protesterar och jag försöker ge tillbaka det.

"Joo, Alice skulle ha velat det!" säger mamma. "Kom igen! Vänd dig om."

Jag gör som hon säger och lägger håret åt sidan med hon tar på halsbandet. Halsbandet jag köpte till Alice på hennes födelsedag. 3 dagar innan olyckan.

------------

MeeR? Lite känslosam del kanske men.. jaja, det var inte den kortaste delen i alla fall!